Pil.png
Opinion.png
Staden.jpg

Peter C. Gøtzsche, professor i klinisk försöksdesign och analys, har kallat övertron på mediciner mot psykiskt lidande för 1900-talets största hälsovårdskatastrof. Han har blivit ifrågasatt och förlöjligad då han kritiserat användningen av läkemedel inom psykiatrin. För mig är det oklart i vilken utsträckning kritiken mot honom är befogad. En avsevärd del av Psyk 22 innehåller berättelser som – liksom Gøtzsches – undergräver den medicinska förståelsen av psykiskt lidande.

 

I boken Ordningslära beskriver jag till exempel några situationer från min tid som anställd på en BUP-mottagning i Stockholm. Ibland gjorde sig röster hörda på möten eller konferenser som var kritiska mot den allt mer medicinskt inriktade vården. Rösterna, däribland min, hävdade vikten av att ha en organisation i vilken det blir möjligt att bedriva psykoterapi med hela familjen, och att utgå ifrån patientens personlighet som grund för förståelsen, snarare än utifrån dess diagnoser. Vårdorganisationens riktning var dock att gå mot en snabb medicinsk diagnosticering av alla patienter. Den ambitionen skapade ett klimat som tystade alla kritiska röster. Till slut kunde vi oliktänkande avfärdas som gnällspikar som snackade skit i korridorerna. 

 

Ett annat exempel, på den medicinska ordningens fasta hand, utspelade sig inför alla intresserade svenskar år 2017. Då skrev 17 psykoterapiforskare – samtliga professorer och docenter – en debattartikel i DN riktad till Socialstyrelsen. De 17 forskarna menade att Socialstyrelsens riktlinjer angående behandling av ångest och depression utgick ifrån en ensidigt medicinsk syn, vilket inte kan anses tillräckligt då man ska behandla något så komplext som psykiskt lidande. Det, fortsatte forskarna, riskerar att leda till att viktiga psykoterapimetoder försvinner från den offentliga vården. Till slut kan dessa psykoterapiformer utarmas. Socialstyrelsens expertgrupp ville dock inte ge svar på debattörernas fråga om vetenskapssyn. Istället svarade de oförskämt och avfärdande. De påstod att dessa 17 psykoterapiforskare bortsåg från patienternas bästa och talade i egen sak.

 

Under arbetet med Psyk 22 har jag känt en frustration över att kritiken mot den medicinskt inriktade psykiatrin inte håller sig över ytan tillräckligt länge för att skapa förändring. Debatterna tystnar, kritiken sjunker som stenar till botten, och så fortsätter psykiatrin att fungera som vanligt. Den här observationen har lett vägen för mitt projekt. Min strategi är inte att gå i polemik med dem som inte kan låta bli att vara oförskämda. De behöver inte läsa Psyk 22. Min strategi bygger på att skapa intresse bland så många personer som möjligt som inte måste försvara en medicinsk psykiatri med näbbar och klor. För jag vet att det är många som anar att den höga svansföringen hos den medicinska psykiatrins försvarare inte är befogad. Det är många som anar att en stor del av vårt psykiska lidande kräver långsiktig psykoterapi snarare än läkemedel eller korta psykoterapeutiska interventioner.

 

I Psyk 22 finns en grund att stå på. Om vi är många som har argumenten, om vi är många som kan framföra fakta och kunskaper och om vi är många som kan hålla igång samtalet, då behöver vi kanske inte tystas av dem som inte kan hålla en god ton. Jag vill kalla det här Flytkraft. När kritiken flyter, då blir paradigmskiftet möjligt.