Pil.png
Psykiatri.png
Slottet.jpg

Man skulle kunna tro att forskningen bakom den medicinska psykiatrin kommit långt i sin vetenskapliga grund. Så är dock inte fallet. Forskningen har inte funnit kroppsliga förklaringar till en enda av de diagnoser man använder inom psykiatrin. Man har alltså inte kunnat visa att de är avgränsade fenomen som har en grund i biologiska eller genetiska avvikelser. Det är oklart om det över huvud taget finns en vetenskaplig grund för att avgränsa de psykiatriska diagnoserna på det sätt som man gör. Utom just det faktum att den som har en viss diagnos uppvisar de symtom som definierar den diagnosen. Men istället för att erkänna dessa generande omständigheter så använder man flitigt begreppet ”samsjuklighet” då människors symtombild inte stämmer med diagnoserna. Man menar alltså att patienten parallellt lider av olika sjukdomstillstånd. Dock har man inte funnit ett enda läkemedel som botar någon psykisk sjukdom. Istället används läkemedel som tillfälligt förändrar människors subjektiva tillstånd och beteende men som långsiktigt förändrar nervsystemets kemiska balans och funktioner. Det finns dessutom en påfallande brist i den vetenskapliga kunskapen om hur långtidsbehandlingar med de vanligaste läkemedlen påverkar patienterna.

 

I det omfattande arbetet med att skapa en evidensbaserad vård har psykiatrin steg för steg gjort sig av med kliniker som är utbildade i att se hur psykiatrisk problematik växer fram ur familjesystem och ur familjemedlemmarnas personligheter. Resultatet blir att psykiatrin tror sig ha funnit metoder att rita en skarp gräns mellan friskt och sjukt. Uppfyller man kriterier för en diagnos är man sjuk. Gör man det inte är man frisk. För den kliniker som är kunnig om vetenskaper om familjer, personlighet och relationer är denna gräns en teoretisk konstruktion som blir missvisande.

 

Psykiatriska symtom kan väcka rädslor och obehag hos vårdpersonal. För den behandlare som inte har kunskap om långsiktigt psykoterapeutiskt arbete blir det lätt att hantera sina egna rädslor genom att avgränsa patientens lidande och att lindra de av patientens symtom som skrämmer. Den här bristen på långsiktighet kan vara en förklaring till vår tids överdiagnosticering och övermedicinering samt den efterföljande överbelastningen av vården. De som arbetar inom den evidensbaserade psykiatrin verkar ibland inte ha kunskap nog för att se att det – till synes – sjuka ibland är friskt och att det – till synes – friska ibland är sjukt.

 

I Ordningslära skildras hur jag försöker nå fram till den evidensbaserade vårdens vetenskapliga grund. Det blir till en kafkaesk vandring mot ett slott som inte går att komma in i. Kanske är det så att slottet inte ens existerar.